Ann-Marie Lamm-Lagerquist 13 september 1939 – 7 juni 1999.
Bilden är från boken Sveriges Veterinärer 1994, som gavs ut av Sveriges Veterinärförbund.

I sommar är det 20 år sedan veterinär Ann-Marie Lamm-Lagerquist lämnade jordelivet. Hon var en smådjursveterinär som hjälpte alla djur, en tidig föregångare till dagens ”exotic-veterinärer”. Hennes minne lever kvar i hjärtat hos djurägare, kollegor och elever.

”Hon skulle behövas i dagens veterinärmedicin, både kunskapsmässigt och mänskligt. Jag vet ingen som fyller den kostymen. Hon var en stor förebild för mig”, säger Eva Hertil, veterinär och specialist inom oftalmologi.

Ann-Marie Lamm-Lagerquist blev en klippa för mig och min familj i slutet av 80-talet när vi hade katten Snurre. Hon lyckades med en medicin att förlänga Snurres liv till hon var nästan 20 år, fast njurarna nästan var slut. Ann-Marie förklarade noga för oss hur katten mådde, hennes hälsotillstånd och när det var dags för oss att låta Snurre somna in, cirka nio månader innan den dagen kom.

Min mamma Lydia med katten Snurre. (Foto: Camilla Pålsson)

Ann-Marie gjorde tidigt ett starkt intryck på oss med sin kunskap, sitt tydliga sätt att kommunicera. Hon stod på djurens sida och såg dem som individer.

”Hon var unik, helt fantastisk och hon var skicklig också. Ann-Marie var medicinare i första hand, inte kirurg, men hon opererade enklare saker. Det var medicin som hon var duktig på och gynekologi”, säger Gunilla Naesenius, som var veterinärassistent åt Ann-Marie i många år på kliniken i Märsta.

Märsta Smådjursklinik låg på Odenvägen 5 i centrala Märsta. Ann-Marie Lamm-Lagerquist drev kliniken från 1986 fram till sin död 1999. (Foto: Camilla Pålsson)

Hon berättar om ett roligt minne av en av de första patienterna på Märsta Smådjursklinik.

”Jag minns att Ann-Marie sa till mig: Jag tar med mig det här djuret hem och vaktar den hemma. Den här kan vi inte lämna ensam i en bur eller åka hem med till vem som helst”, återberättar Gunilla Naesenius.

Så Ann-Marie tog med sig djuret hem.

”Det är inte många veterinärer som tar med sig ett sjukt djur hem till sin bostad, men det gjorde hon faktiskt. Hon var väldigt unik på det sättet. Hon bjussade på sig själv och pengar kom i andra hand, det var inte det de handlade om, utan det var djurens bästa, så var hon jämt”, säger Gunilla Naesenius.

Hon minns att Ann-Marie var lika förtjust i stora som små djur.

”Hon gjorde ingen skillnad på dem. Det kom in en tamråtta en gång och den var inte jättegullig att titta på, men för Ann-Marie hade alla djur lika värde. Jag tror det var den hon stoppade på sig inpå kroppen för att hålla den varm, för den behövde kroppsvärme, det var inte tal om annat.”

”Hon sa åt djurägaren: Råttan kunde de hämta senare på dagen men nu behövde den värme och då var det säkrast att hon hade den, så att hon såg hur han mådde. Hon hade den på sig i ett par tre timmar så att den fick värme från henne. Det är minnesbilder som sitter kvar för det är så ovanligt” säger Gunilla Naesenius.

Jag fick själv förmånen att vara praktikant på Märsta Smådjursklinik under några veckor när jag gick på högstadiet. Jag fick förtroendet att vara närvarande vid undersökningar av katter och hundar och göra lätta assisterande uppgifter vid operationer.

Märsta Smådjursklinik (Foto: Camilla Påsson)

Kliniken bestod av ett undersökningsrum, ett väntrum och en operationslokal. Väntrummet var ofta fullt av djur och djurägare. Alla visste vem Ann-Marie var och hon var väldigt omtyckt och känd för sitt kunnande. Vare sig det var en hund, katt eller hamster som var patienten, var hon trygg och säker. Hon var också alltid vänlig mot djurägaren.

Foto från boken Sveriges Veterinärer.

Ann-Marie Lamm-Lagerquist föddes 1939 i Sollefteå och växte upp i Karlstad. Hon tog veterinärexemen 1968. Året därpå fram till 1977 tjänstgjorde hon som lärare i artificiell insemination vid Veterinärhögskolan. Därefter som klinikveterinär vid djursjukhuset i Stockholm, innan hon övertog Märsta Smådjursklinik 1986.

Ann-Marie Lamm-Lagerquist hade specialistkompetens i hundens och kattens sjukdomar, men var även skicklig på andra smådjur, som kaniner, hamster, marsvin och fåglar, som i dag går under benämningen ”exotiska djur”.

”Mamma jobbade på Ultuna när jag var liten, hon jobbade på obstetriken. Sedan jobbade hon på Bagarmossen med smådjur, mycket jour och nätter. Efter det köpte hon lilla kliniken i Märsta. Jag tror hon tyckte det var dags att ha något eget”, säger Ulrika Lagerquist, dotter till Ann-Marie och i dag framgångsrik hästveterinär. (Ulrikas instagramkonto: @ulrikalagerquist)

Ulrika Lagerquist och Ann-Marie Lamm-Lagerquist med omplaceringshunden Tösen. (Foto: privat)

”Jag har fått mitt djurintresse från mamma, det är ingen annan i släkten som håller på med djur”, säger Ulrika Lagerquist.

Under hennes uppväxt fanns det mycket djur i hemmet.

”Vi har haft alla typer av djur. Häst, hund, fåglar, marsvin och kaniner. Nästan alla har varit djur som mamma har fått via jobbet”, berättar hon.

”Jag var med mamma sedan jag var liten, med på hennes jobb, men hon blev sjuk när jag var 20 år och gick bort när jag var 24.”

Ulrika Lagerquist studerade på läkarlinjen, men 1999, samma år som Ann-Marie gick bort, gjorde hon en kursändring i livet och började på Veterinärhögskolan.

”Som mamma var hon min bästa vän och förebild.”

”Hon tyckte om djur väldigt mycket och om människor. Hon sa alltid så här: Det viktigaste är att man är en snäll människa. Inte att man är rik, smart eller snygg, men att man är snäll. Det tänker jag ofta på. Det är kloka ord.”

Ulrika Lagerquist konstaterar att de flesta som jobbade med hennes mamma gått i pension, men det är ingen som har glömt Ann-Marie.

”Den veterinären fattas idag”, säger Eva Hertil, veterinär och specialist i hundens- och  kattens sjukdomar, samt en av Sveriges få specialister inom oftalmologi. 

Eva Hertil tog veterinärexamen 1975 och första gången hon mötte Ann-Marie Lamm-Lagerquist var på veterinärhögskolan när den låg i Stockholm.

”Jag hade Ann-Marie som lärare först och då var hon en bland många andra, hon gjorde inget väsen av sig. Men vi studenter visste vem hon var för hon var snäll och vänlig, hon såg oss och hon fick oss att känna oss trygga” berättar hon och fortsätter.

”Sedan gav hon föreläsningar om kaniner och marsvin, när jag jobbade på kirurgen och hon föreläste utifrån djurens perspektiv med respekt för deras innersta väsen. Det var ovanligt på den tiden – runt 1985-90, tror jag, säger Eva Hertil.

Om hon ska beskriva Ann-Marie med tre ord blir det: Klok, ödmjuk och hade humor.

På kliniken i Märsta hade Ann-Marie en papegoja, en grå jako, som hette PK. Enligt Mikael Lagerquist, Ann-Maries man, fick den inte bo hemma, för övriga familjen tyckte inte om den för att den bet kraftigt. Men PK var Ann-Maries ögonsten, säger han. Vid ett tillfälle var det inbrott på kliniken och papegojan blev stulen.

”Hon var så olycklig, inte för att de hade varit inne på kliniken och stulit utan för hon undrade vad som skulle hända med papegojan”, säger Eva Hertil.

Men alla visste vem Ann-Marie var och alla visste vem hennes papegoja var, konstaterar Eva Hertil. Så när tjuvarna kom in och försökte sälja PK på en zoo-affär, visste personalen att det var Ann-Maries papegoja, så hon fick tillbaka den.

”Du måste vara en människa som Ann-Marie för att omgivningen ska reagera så. Hon är för mig en stor förebild som veterinär.

”Hon var så snäll i ordets rätta benämning, hon hade en stor tilltro till godheten. Jag fick träffa henne som människa och kollega, sen blev hon en vän. Från början var hon en förebild och hon blev bara mer förebild. Nu är hon en människa som betytt mycket för mig. Jag är tacksam för att jag fick lära känna henne”, säger Eva Hertil.

Det som också gjorde ett starkt intryck på henne var Ann-Maries kunskaper i veterinärmedicin.

”Hon fattas veterinärmedicinen idag. Hennes tankar och hennes storhet som människa, plus hennes kunskaper i veterinärmedicin. Både kunskapsmässigt och mänskligt, kan jag inte nämna någon som fyller den kostymen nu”, säger Eva Hertil.

Ann-Marie Lamm-Lagerquist CV:

  • 1958 studentexamen
  • 1968 veterinärexamen
  • 1963 anställdes hon som amanuens vid institutionen för obstetrik och gynekologi.
  • 1965-66 assistent vid kirurgiska kliniken vid veterinärhögskolan.
  • 1967-68 vikarierade som distriktsveterinär på olika orter.
  • 1969-77 tjänstgjorde som lärare i artificiell insemination vid Veterinärhögskolan, samt biträdde vid genomförandet av en Sidakurs i animaliereproduktion.
  • 1977-85 tjänstgjorde som klinikveterinär vid djursjukhuset i Stockholm.
  • 1986-99 övertog och drev Märsta Smådjursklinik.
  • Källa: Svenska Dagbladet, 21 juni 1999, minnesord skrivna av kollegor och vänner: Margareta Malmqvist, Eva Sandefeldt och Stig Einars

Varmt tack till Ann-Maries familj, Jan-Peder Lamm, Eva Hertil och Gunilla Naesenius, som gjorde det här inlägget möjligt.

Text: Camilla Pålsson.